Det jag nu ska berätta har jag aldrig gjort förut.
Men ska jag någon gång bli frisk så känner jag att jag vill dela med mig av mina erfarenheter från mitt liv.
Jag som barn levde i en bra Svensson familj
Vi var inte rika men vi fick alltid det vi önskade och mina föräldrar kämpade alltid för oss. Vi var alltid iväg på semester varje sommar. Jag har bara positiva minnen från den.
Men det var i ungdomens år som jag släppte min trygga tillvaro och försökte hitta vem jag var. Försökte hitta vart jag passade in men tyvärr valde jag fel väg. Än idag funderar jag på om jag hade gjort annorlunda val i livet hade jag mått bättre då hade jag sluppit att må så här dåligt som jag gör idag. Den frågan ställer ofta till mig själv nu i vuxen ålder. Men tyvärr kan man inte åka tillbaka och ändra det, men jag har önskat att mina föräldrar hade vart mer intresserad av vad som hände i mitt liv just då, vart mer " jobbiga" föräldrar istället litade de på mig när jag sa att allting är bra, låt mig vara ifred osv.
För mitt motto var och är än idag att "att allting löser sig". Men allting löser sig inte ibland behöver man ha någon som lyssnar på en, stöttar en med dina egna problem. Denna kunskap, erfarenhet tar jag med mig till mina egna barn.
Jag har alltid i mitt liv ställt upp för alla andra tagit till mig alla andras problem framför mina. Inte lyssnat på mina egna små röster i huvudet " nu får det räcka, jag orkar inte mer". Inte lyssnat på mig själv vad jag vill utan alltid lyssnat på andras råd eller hur andra råden en hur man ska leva sitt liv.
Tills för två år sedan då jag bröt ihop med min ångest, utmattning och började dricka varje dag.
Det jag vill berätta är min historia hur jag mådde under min ungdoms tid. Varför jag inte tog hjälp tidigare. För på den tiden kunde man inte må psykiskt dåligt. För i min barndoms stad var man tvungen att vara " perfekt" och inte göra något som andra kunde prata om. Men tyvärr var jag den som gjorde allt som andra kunde snacka skit om.
Varför mina föräldrar inte tog hjälp.
Jag hoppas med detta är att ungdomar som mår psykiskt dåligt tar hjälp och inte skäms för det. Det fick jag göra när jag berättade för mina föräldrar att jag fick diagnosen depression. För jag hade ingen att prata med.